Det finns en väg till helande. Den ser olika ut för olika
personer, men det finns gemensamma vägmärken på vandringen. Den som har utsatts
för övergrepp kan behöva ta till sig att det verkligen hänt. En del av oss
har lätt att skjuta undan tanken på det, misstro eller bagatellisera vår egen
erfarenhet. Att acceptera att det hänt och att det inte går att göra ogjort är
ett viktigt vägmärke.
Att tillåta och uppleva sina känslor är en annan etapp längs vägen till helande. Att låta känslorna värka ut kan ta tid och det får det lov
att ta.
Ett övergrepp påverkar min bild av mig själv. Negativa
tankar om mig själv kan planteras i mig eller förstärkas. Att undersöka och
utmana bilden av mig själv är ett annat gemensamt vägmärke längs vägen. Ett övergrepp påverkar också hur jag relaterar
till omvärlden, till dem jag vill ha nära mig.
Ibland verkar det omöjligt att man skulle kunna komma ur sin
smärta. Skadan tycks alltför stor. Det finns ändå alltid en väg framåt. Läkedom,
helande och upprättelse är möjligt.
De allra flesta av oss behöver stöd på vandringen mot
helande. Någon som lyssnar, någon som förstår, någon som ger omsorg och tröst.
